Agneta´s tankar och bilder

pratsjuk

2009-12-22T07:22:00.002+01:00

Jag fattar inte riktigt vad som tagit åt mig - eller egentligen är det ett gammalt behov som så drastiskt kommit tillbaka. Jag är så PRATSJUK! Kanske är det bara friskt, det händer mycket i mitt liv som jag vill dela med andra. Förut - innan jag blev sjuk och i början av den perioden för 16 år sen hade jag en lista på ca 10 namn som jag gick efter när jag var pratsjuk. Allt för att inte trötta ut en och samma person varje dag. Jag har inte den listan längre, jag har tappat så många på vägen. Alltför många år inlåst på sjukhus har gjort att jag tappat kontakten. Jag säger inte att det är deras fel, snarare tvärtom. Dels har jag haft personal att prata med och sen ville jag heller inte gnata sönder vänner och bekanta med mitt elände. Det är där det positiva kommer in - idag känner jag att jag mer kan hålla en dialog och inte bara monolog. Det känns bra!

bloggtid - tanketid

2009-12-16T20:23:00.002+01:00

Jag känner faktiskt mer ett behov av att just blogga ett tag nu. Jag säger "ett tag" för allt i mitt liv går ut på att ta en sak i taget.
Just nu tar jag hand om pappas hund. Det är en delikat uppgift kan man säga - på många sätt.
1. Jag blir bunden
- fast jag har daglig hundvakt och mer därtill om än med en skruttig far
2. Jag kommer ut mer
- jag har blivit lat eller nåt, förut gick jag jämt minst 10 000 steg om dagen nu blir det inte lika många. Promenerandet som tidigare var något högst frivilligt privat blev helt plötsligt ett jobb och tvång - då sparkar jag bakut. Det blev så att de dagar jag sagt att jag ville vara helledig från såväl hund som far gick jag knappt utanför dörren. Och det vet väl de flesta att den trötthet jag talar om här inte enbart behandlas genom att sova och gå 350 steg på en dag - stegen mellan köket och sängen.

Jag säger nu inte att det för alla är så att antingen går man varje dag eller inte alls - men för mig är det tyvärr så fyrkantigt. Just nu i alla fall. Så tillbaka där jag började - en sak i taget.

Sjuk eller...

2009-12-08T17:33:00.003+01:00

I tisdags, förra veckan kände jag att jag bara inte orkade mera. Det har varit så mycket med min fars försämrade hälsa, hans numera förestående flytt, min "dåliga" period av året + att jag blev allergisk mot Lamictal - min stöttepelarmedicin.

Jag var på Brage för att firas med tårta då jag fyllde år dagen därpå men så fort den var svald kände jag att jag var tvungen att söka hjälp. Jag ringde boendestödjare, Carema (öppenvården) och Lotsen (slutenvården). Det senare gick fortast - jag fick komma in för inläggning (låter som att jag vore en sill:-) ) redan samma kväll.

Fast jag kom frivilligt blev det ändå vårdintyg, x-vak, tvångsinjiceringar och dagliga bältesläggningar de närmsta dagarna. Det är så JOBBIGT men jag tror någonstans att det ändå är det nödvändiga för mig. När jag kommit så långt att jag inte orkar mer så orkar jag verkligen INGE mer. Trots all bedrövelse är jag glad att de finns där för mig.

Men det jag kämpade mot i det längsta var tvångsinjiceringen av Cisordinol - den är vidrig!!! Jag fick den i fredags och känner fortfarande mycket av den idag tisdag. Jag kan tycka ok, den kanske är nödvändig för att bryta en negativ trend/spiral, men det är bara ok så länge jag finns kvar på avdelning. Nu är jag hemma och känner mig trött in i benmärgen samtidigt som jag inte kan sitta stilla för att det är mycket driv i mig inifrån ett friskt (eller småmaniskt?) sinne. Jag vet inte vad som är vad - det gör mig ångestfull. Jag vet inte hur jag ska hantera denna känsla, vem kan jag ringa och fråga? Orkar jag prata överhuvudtaget? Ska jag söka mig in på avdelningen igen?

Jag ska försöka lägga en länk till denna blogg från min hemsida för att på så sätt köra något slags uppföljning på hur det går nu. Jag kan nämligen tycka att när jag läser vad jag skrivit på www.harmlesslife.se så verkar allt så lätt - och jag VET att så inte är fallet.

Drömproblem

2009-11-30T15:45:00.002+01:00

I över nån timme nu har jag suttit och försökt komma på hur jag ska ändra i min menubar på hemsidan så att jag kunde få in min blogg där - lyckades jag ?? Näääe. Jag fattar inte hur jag gjorde förra gången. Nu ger jag upp - för den här gången, återvänder säkert senare.

Jag har kommit på att jag numera känner mig rätt stressad av stegräknaren som jag har haft på mig i över ett år nu. Tidigare gick jag jämt minst 10 000 steg om dagen men nu blir det inte så. Det har hakat upp sig på nåt knäppt sätt nu sen det blivit lite jobb över det då jag flera dagar i veckan måste ta med min fars hund Bonzo. Först var det min plikt att ta honom varje dag, sen har jag fått hjälp så att varje dag inte längre är ett måste för mig. Men på nåt sätt har det då blivit som att jag är "ledig" de andra dagarna, vilket då helt plötsligt fått innebörden att jag inte ska gå alls! Hur gick det där till egentligen? Jag vet inte om jag nu ska ta av mig stegräknaren ett tag för att minska press och krav och i lugn och ro få upp den positiva motivationen igen eller hur jag ska göra. Ett vet jag bara att så fort något blir krav och prestation för mig så går allt i baklås för mig. Jag måste vara taktisk mot mig själv!

Söndagstankar

2009-11-29T15:32:00.003+01:00

Jag fortsätter med mina bilder med texter... Det här är senaste tillskottet - de kan se så dumma ut bara. Men texten tycker jag kompletterar bilden som vanligt, det är lite svårt att se här men det står: Lyckan är anspråkslös. Det mesta beror på din inställning till dig själv och andra - till livet. Så sant, så sant!

Jag är rätt kluven till om jag ska blogga eller ej. Och om jag ska om jag ska hålla till på min hemsida eller inte. På nåt sätt känns det lite fånigt att bara skriva rätt ut i cyberrymden utan någon direkt målgrupp. Därför skulle det kanske kännas bättre om jag knöt den till min hemsida som ändå har rätt många besökare. Jag får se hur jag gör.

Det är det vanliga problemet numera för mig, jag har så mycket idéer och tankar om allt möjligt att jag har svårt att veta var och hur jag ska börja.

Skönheten i livet

2008-09-09T17:19:00.001+02:00

Skönhet
Originally uploaded by xandor2008

Tänk vad livet kan vara skönt ibland ändå!
Jag är så glad och förundrad över att jag får må så bra som jag gör numera. I så många år har mitt liv varit ett helvete (se min hemsida -www.harmlesslife.se). Nu är jag så oändligt tacksam för livet som det är för mig idag.
Jag är trygg, jag är fantastiskt nöjd med att vara singel, jag trivs med min vikt, jag trivs med hur jag ser ut (till största del i alla fall). Inget av detta har på något sätt varit självklart för mig förut.
Det är så att jag börjar undra om jag låtit andra bestämma normerna för mitt liv - hur jag ska se ut, vad jag ska äta, när jag ska äta, hur jag ska leva, sova, skita... Hm, det behöver ju faktiskt inte vara så. Jag är fri att göra, leva som jag vill. Det är ingenting som någon annan har med att göra, så länge jag inte skadar någon annan.
Jag känner mig rik - fast jag pengamässigt är väldigt fattig. Idag var jag och handlade mat (för sista matpengarna före pensionen), när jag kommer hem ställer jag matkassarna i köket och börjar packa upp. Med mig, kikandes i kassarna, har jag genast tre intresserade katter - det är så härligt - jag är rik - jag har mat, idag och någon vecka framöver, jag är inte ensam, de intresserade katterna är ett enormt sällskap. Det gör mig så glad och tacksam.
Jag har också en egen lägenhet. En bostad jag haft i två år drygt - jag tror det är rekord, har nog inte bott så länge på ett och samma ställe förut. Jag har flyttat ofta, vidare, vidare och vidare... Nu bor jag här och jag trivs.
Jag trivs med att bo ensam, jag bestämmer själv när jag ska se på TV, när jag ska lyssna på radio och inte minst när jag ska städa. Jag behöver inte irritera mig på att någon annan inte städar. Jag håller städningen på min egen lustnivå. Dvs jag städar när jag har lust med det och det funkar jättebra för mig OCH nej, det slammar inte igen. Lusten infinner sig med rätt jämna mellanrum - lagom.
Allt detta är mycket nytt för mig och jag är så tacksam.

Nynäshamnscollage

2008-09-03T18:42:00.001+02:00

Nynäshamnscollage
Originally uploaded by xandor2008

Ett annat intresse jag har är att fota och greja i photoshop. Det här vykortet gjorde jag faktiskt som en del i ett slutarbete på¨en kurs i photoshop jag gick på komvux här hemma.
Det var kul och jag har fått sälja en del av det här kortet till någon kiosk och på marknader vi haft med Konst-och Hantverksföreningen i Nynäshamn.
I våras kom jag in på en högskolekurs (distans) i photoshop men jag orkade aldrig komma igång då men som tur är har vi hela året på oss att genomföra kursen. Jag sätter igång nu - det ska bli jättekul! Förhoppningsvis kommer jag att visa lite prov på mina framsteg här på bloggen.

Jag blir tokig!

2008-09-03T17:11:00.004+02:00

Mina älskade små vänner.

Det är Leo, abessinier 8 år, Xandor, siames 10 månader, Zoe, balines 10 månader.

Jag älskar verkligen mina katter. Men jag blir vansinnig på Zoe som hela tiden hoppar upp på tangentbordet och vill att jag ska kasta hennes lilla flärp - om och om igen! Jag jobbar på att försöka förstå hur det här med blogg funkar - och hon STÖR mig - hela tiden! Men visst är hon söt... tålamod, tålamod.

Jag vill så gärna att min blogg ska ligga på min hemsida och ha en naturlig koppling dit. Självklart väljer jag inte den enkla vägen, jag ska alltid krångla till allt. Men, men det brukar funka till slut i alla fall.

Om det nu blir som jag tänkt mig ska en stor del av min presentation ligga redan där, på www.harmlesslife.se/presentation.html. Jag vet som sagt inte om det funkar riktigt än. Jag har av någon anledning fått problem med connection med min ftp-server. Har skrivit till webbhotellet om det. Väntar på svar. Under tiden kör jag på som om det fungerar.