pratsjuk

Jag fattar inte riktigt vad som tagit åt mig - eller egentligen är det ett gammalt behov som så drastiskt kommit tillbaka. Jag är så PRATSJUK! Kanske är det bara friskt, det händer mycket i mitt liv som jag vill dela med andra. Förut - innan jag blev sjuk och i början av den perioden för 16 år sen hade jag en lista på ca 10 namn som jag gick efter när jag var pratsjuk. Allt för att inte trötta ut en och samma person varje dag. Jag har inte den listan längre, jag har tappat så många på vägen. Alltför många år inlåst på sjukhus har gjort att jag tappat kontakten. Jag säger inte att det är deras fel, snarare tvärtom. Dels har jag haft personal att prata med och sen ville jag heller inte gnata sönder vänner och bekanta med mitt elände. Det är där det positiva kommer in - idag känner jag att jag mer kan hålla en dialog och inte bara monolog. Det känns bra!

bloggtid - tanketid

Jag känner faktiskt mer ett behov av att just blogga ett tag nu. Jag säger "ett tag" för allt i mitt liv går ut på att ta en sak i taget.
Just nu tar jag hand om pappas hund. Det är en delikat uppgift kan man säga - på många sätt.
1. Jag blir bunden
- fast jag har daglig hundvakt och mer därtill om än med en skruttig far
2. Jag kommer ut mer
- jag har blivit lat eller nåt, förut gick jag jämt minst 10 000 steg om dagen nu blir det inte lika många. Promenerandet som tidigare var något högst frivilligt privat blev helt plötsligt ett jobb och tvång - då sparkar jag bakut. Det blev så att de dagar jag sagt att jag ville vara helledig från såväl hund som far gick jag knappt utanför dörren. Och det vet väl de flesta att den trötthet jag talar om här inte enbart behandlas genom att sova och gå 350 steg på en dag - stegen mellan köket och sängen.

Jag säger nu inte att det för alla är så att antingen går man varje dag eller inte alls - men för mig är det tyvärr så fyrkantigt. Just nu i alla fall. Så tillbaka där jag började - en sak i taget.

Sjuk eller...

I tisdags, förra veckan kände jag att jag bara inte orkade mera. Det har varit så mycket med min fars försämrade hälsa, hans numera förestående flytt, min "dåliga" period av året + att jag blev allergisk mot Lamictal - min stöttepelarmedicin.

Jag var på Brage för att firas med tårta då jag fyllde år dagen därpå men så fort den var svald kände jag att jag var tvungen att söka hjälp. Jag ringde boendestödjare, Carema (öppenvården) och Lotsen (slutenvården). Det senare gick fortast - jag fick komma in för inläggning (låter som att jag vore en sill:-) ) redan samma kväll.

Fast jag kom frivilligt blev det ändå vårdintyg, x-vak, tvångsinjiceringar och dagliga bältesläggningar de närmsta dagarna. Det är så JOBBIGT men jag tror någonstans att det ändå är det nödvändiga för mig. När jag kommit så långt att jag inte orkar mer så orkar jag verkligen INGE mer. Trots all bedrövelse är jag glad att de finns där för mig.

Men det jag kämpade mot i det längsta var tvångsinjiceringen av Cisordinol - den är vidrig!!! Jag fick den i fredags och känner fortfarande mycket av den idag tisdag. Jag kan tycka ok, den kanske är nödvändig för att bryta en negativ trend/spiral, men det är bara ok så länge jag finns kvar på avdelning. Nu är jag hemma och känner mig trött in i benmärgen samtidigt som jag inte kan sitta stilla för att det är mycket driv i mig inifrån ett friskt (eller småmaniskt?) sinne. Jag vet inte vad som är vad - det gör mig ångestfull. Jag vet inte hur jag ska hantera denna känsla, vem kan jag ringa och fråga? Orkar jag prata överhuvudtaget? Ska jag söka mig in på avdelningen igen?

Jag ska försöka lägga en länk till denna blogg från min hemsida för att på så sätt köra något slags uppföljning på hur det går nu. Jag kan nämligen tycka att när jag läser vad jag skrivit på www.harmlesslife.se så verkar allt så lätt - och jag VET att så inte är fallet.